— Separat budget? Perfekt. Då får du också dela upp ditt lån, bensinen och internet själv — svarade hustrun lugnt.
— Olya inga hysterier nu. Det här handlar inte om snålhet utan om ett normalt vuxet förhållningssätt. Separata utgifter betyder separata ansvar. Alla står för sig själva — sa Igor med en ton som om han höll ett möte och inte stod i hallen med leriga marsstövlar.
— Ett normalt förhållningssätt? — Olya höjde inte ens rösten. — Menar du allvar? Du dumpar halva hyran på mig och kallar dig själv en ekonomisk strateg medan bensin försäkring förskola barnkläder hushållsprodukter och mat tydligen ska betalas av heliga duvor?
— Vänd inte på det. Jag är bara trött på kaoset med pengar. Min mamma har rätt. Det finns ingen ordning i vår ekonomi. Du spenderar utan att tänka.
— Jag spenderar utan att tänka? — Olya skrattade kort. — Är det jag som köpte vinterdäck åt dig? Är det jag som löste ditt lån när du hade tvåhundrasju rubel kvar till lönen? Är det jag som beställde lunch åt dig på jobbet för att du stackare inte hann äta?
— Där ser du igen. Du gör allt till anklagelser. Jag har bestämt att från och med nu är budgeten separat. Det blir lugnare så. Och jag äter middag hos min mamma. Där slipper man åtminstone bli utskälld för en köttbit.
Från rummet hördes ljudet av plastbilar. Femårige Egor mumlade för sig själv när han lekte på golvet. Olya tittade mot barnrummet och drog ett långsamt andetag.
— Så en vuxen man har bestämt sig för att spara på familjen och gå och äta hos mamma?
— Jag tänker inte vara en bankomat längre. Och mamma har levt sitt liv hon förstår människor. Hon sa direkt att du har förstört allt med vårt gemensamma kort.
— Vilken elegant formulering — sa Olya och nickade. — Vad mer sa din mamma?
— Att jag är för mjuk. Att en kvinna bara värderar pengar när hon själv betalar allt. Och det är faktiskt rättvist.
— Perfekt. Då får du leva enligt den rättvisan.
— Det tänker jag göra — sa Igor bestämt, drog upp jackan och gick ut och smällde igen dörren så att kopparna skakade i köket.
— Normalt förhållningssätt? Menar du allvar? Du lägger halva hyran på mig och kallar dig ekonomisk strateg medan bensin försäkring förskola barnens kläder och mat tydligen ska betalas av heliga duvor? — sa Olya lugnt men vasst.
Några dagar senare började allt falla isär.
Wi Fi slutade fungera. Sedan mobilen. Sedan bilbetalningen. Allt som Olya tidigare “bara fixade” för enkelhetens skull började försvinna en efter en.
Igor kom hem irriterad.
— Olya vad är det som händer internet laddar ingenting — ropade han från rummet.
— Jag vet inte — svarade hon utan att vända sig om. — Kanske är det inte betalt.
— Inte betalt men du brukar ju alltid betala.
— Brukade ja. Nu nej. Avtalet är ditt. Internet är ditt. Budgeten är separat. Eller är internet lyx i din nya världsbild hos mamma?
Igor kom in i köket röd i ansiktet.
— Gör du det här med flit?
— Nej. Med flit hade jag kunnat stänga av elen också. Det här är bara konsekvens.
— Du beter dig som en småaktig kvinna.
— Och du beter dig som någon som älskar ordet rättvisa tills det är du som ska betala.
Han tog sina nycklar och gick. Den här gången utan att smälla igen dörren. Till och med ilska kräver energi.
— Menar du på allvar att du är ekonomisk strateg medan någon annan betalar allt som är bekvämt för dig? — sa Olya lugnt.
Två dagar senare ringde svärmodern.
— Olya vad är det här för cirkus Igor får påminnelser från banken om bilen har du tappat förståndet?
— Nej jag har bara börjat tänka klart för första gången på länge.
— Tala inte så till mig. Är du hans fru eller vad? Han har ett stressigt jobb och du gör en offentlig bestraffning.
— Han är trettiosex år gammal har mage lån och en vana att leva på sin fru. Och förresten var det ni som lärde honom att alla ska betala för sig själva.
— Jag lärde honom att inte låta sig utnyttjas.
— Grattis då gör han äntligen det. Nu betalar han själv.
— Separat budget? Perfekt. Då får du också dela ditt lån bensinen och internet själv — sa hustrun med en kyla som nästan kändes fysisk.
En månad senare hade teorin kollapsat.
Bensinen blev dyr. Banken ringde hela tiden. Mammas middagar var inte längre gratis.
En kväll kom Igor hem annorlunda. Trött. Grå.
— Olya vi måste prata — sa han tyst.
— Prata.
— Inte framför barnet.
Egor gick ut ur rummet. Igor satte sig ner.
— Jag överdrev. Mamma påverkade mig. Jag trodde att du dolde saker. Att du spenderade utan kontroll.
— Och nu?
— Nu fattar jag att allt faller utan dig. Jag orkar inte. Jag vill att vi ska leva som förr.
Olya tittade länge på honom.
— Som förr finns inte längre.
— För ett bråk?
— Nej. För att du visade exakt vad familj betyder för dig. En tjänst.
— Låt oss börja om då — sa Igor. — Gör inte en tragedi av det här vi har ett barn.
— Det är just därför jag inte gör någon tragedi — svarade Olya. — Jag har redan bestämt allt lugnt.
— Vad har du bestämt?
— Att jag och Egor åker bort i helgen. Och att din separata budget fortsätter som du ville.
Han slappnade av och log.
— Jag visste att du skulle lugna dig.
— Du trodde alltid att allt skulle lösa sig av sig självt — sa hon.
— Du ville betala bara för dig själv. Perfekt. Nu blir det exakt så — stod det i lappen på bordet.
På söndagen kom han hem till tystnad.
Inget ljud. Inga barn. Inget liv. På bordet låg hans kort och en mapp. Skilsmässa. Underhåll. Vårdnad. Och ett brev.
“Du ville ha separat budget. Nu är det verklighet. Jag har inte tagit något. Inte ens illusionen av kontroll. Egor är inte en kostnadspost. Han är din son. Kanske förstår du det en dag.”
Igor satt länge i tystnaden.
— Och i den nya lägenheten vaknade Olya och insåg för första gången hur det känns att inte bära någon annans liv på sina axlar längre.
