Jag förstår verkligen inte varför vissa trädgårdsmästare får så dåliga skördar av vinbär. Själv får jag rikliga mängder – till och med från gamla sorter som andra har gett upp hoppet om.
Hemligheten? Jag behandlar mina vinbärsbuskar som små barn. Med omsorg, tålamod och en hel del kärlek. Från roten till bladspetsen – allt får uppmärksamhet.
Föreställ dig det här: på våren planterar du unga, friska plantor av en fin sort. Redan nästa sommar ger de sin första skörd – stora, söta och doftande bär.
Det är nästan omöjligt att inte smaka direkt från busken! Men så kommer problemen: bladlöss invaderar, larver kryper in, och mjöldagg står redo att göra resten.
Vad gör man då?
Man börjar i rätt ände – med förebyggande åtgärder. På hösten samlar jag ihop alla nedfallna löv och bränner dem direkt.
Jag rensar bort gräset kring buskarna och luckrar jorden försiktigt, utan att skada rötterna.
Näringen är också viktig! Efter att jorden luckrats, strör jag cirka en halv liter aska under varje buske och lägger till potatisskal. Sedan täcker jag jorden med torkat gräsklipp eller risskal.
Under hela vintern slänger jag inte bort lökskal eller potatisskal. Jag samlar dem och när vädret tillåter tar jag dem till trädgården. Skrapar bort lite snö, lägger skalen under busken och täcker igen.
När våren kommer och knopparna börjar svälla, tillsätter jag 2–3 matskedar urea per buske och sprayar med Bordeauxvätska. En vecka senare sprutar jag igen – den här gången med ett avkok på lökskal.
Strax innan blomning upprepar jag behandlingen med lökskalsavkok (ca 1–1,5 liter per buske).
Välskötta buskar blommar rikligt – som vita moln! När bären börjar bildas, vattnar jag med superfosfat (2 matskedar per 10 liter vatten) och behandlar igen med lökskalsavkok.
Vinbär gillar inte torr jord, så jag ser till att marken alltid är fuktig. I början av juli är mina buskar ljusgröna, starka, och fulla av stora, saftiga bär.
Tack vare den här omsorgsfulla skötseln har jag insett att vinbär kan växa sig enorma – upp till 15, ja till och med 22 mm i diameter!
På hösten luckrar jag jorden igen, tillsätter nya potatisskal och lökskal, strör på superfosfat och aska. Sedan täcker jag allt med täckmaterial.
Och vet du vad? Mina vänner och min familj blir alltid förvånade över hur stora och goda mina bär är. Och jag bara ler lite och tänker: «Det här är inte tur – det är omtanke och lite trädgårdskärlek.»
