Lilla Tanya gick in i sitt sovrum, tog fram en glasburk som hon hade gömt i skåpet, öppnade locket och hällde ut de mynt hon hade lyckats samla på sig under lång tid på sängen.
Hon räknade dem noggrant en gång, sedan en gång till och en tredje gång. Summan var densamma. Det kunde inte finnas något misstag.
Försiktigt lade hon tillbaka mynten i burken, skruvade åt locket ordentligt och smög ut ur huset, och sprang mot den centrala apoteket i deras lilla stad, sex kvarter bort.
Hon sprang genom den blöta snön, med rödrosiga kinder, och kom in i ett rum som doftade starkt av mediciner. Hon gick fram till disken och såg apotekaren som stod vid sidan och pratade med en man.
Tanya väntade tålmodigt på att han skulle lägga märke till henne, men utan resultat – apotekaren var helt upptagen av sitt samtal med den andra besökaren.
Efter att ha stått där ganska länge stampade Tanya med sin stövel på linoleumgolvet och skapade ett gnisslande ljud för att få uppmärksamhet. Men det fungerade inte.
Då harklade hon sig och gjorde det mest skrämmande ljud hon kunde, men inte heller det hjälpte. Hon tog av sig vantarna som hängde på ett band under hennes fuskpäls, tog fram burken med småmynt ur sitt bröst, öppnade locket och hällde mynten på glasdisken. Den gången fungerade det.
Apotekaren, irriterad över ljudet, vände sig om och frågade med en lätt irriterad ton:
— Och vad vill du?
Han fortsatte sedan utan att vänta på svar:
— Jag pratar med min bror i Moskva, som jag inte har sett på hundra år!
— Jag vill prata om min bror, — sa Tanya med samma smått irriterade ton. — Han är väldigt, väldigt sjuk, och jag vill köpa ett mirakel!
— Vad, vad? — frågade apotekaren förvånat.
— Han heter Andryusha. Det växer något farligt i hans huvud, och mamma säger att bara ett mirakel kan rädda honom. Säg mig, hur mycket kostar ett mirakel?
— Vi säljer inga mirakel här, flicka. Förlåt, men jag kan inte hjälpa dig, — sa apotekaren och mildrade tonen något.
— Lyssna, jag har pengar att betala för det. Och om det inte räcker, hittar jag mer. Säg bara hur mycket det kostar!
Apotekarens bror, en välklädd och respektingivande man, böjde sig ner och frågade den lilla flickan:
— Vilket mirakel behöver din bror?
— Jag vet inte, — svarade Tanya. — Mamma säger att han är väldigt sjuk och bara ett mirakel kan hjälpa. Han behöver en operation, och pappa har inte pengar. Jag tänkte att kanske mina pengar räcker.
— Hur mycket pengar har du? — frågade mannen.
— Trettio rubel och trettio kopek! — svarade Tanya och höjde rösten märkbart. — Det är allt jag har, men om det behövs kan jag skaffa mer.
— Vilken fantastisk slump! — log mannen. — Trettio rubel och trettio kopek är precis priset för ett mirakel för små bröder.
Han samlade ihop hennes småmynt i ena handen, tog hennes vante i den andra och sa:
— Ta mig till ditt hem. Jag vill se din bror och träffa dina föräldrar. Vi får se om jag har miraklet som du behöver.
Den välklädde mannen visade sig vara den kända neurokirurgen Fedorov från huvudstadens klinik. Han utförde operationen på Tanjas bror gratis, och mycket snart var Andryusha tillbaka hemma, helt frisk.
De lyckliga föräldrarna satt och talade om det otroliga sammanträffandet som lett till sådan glädje.
— Den här kirurgen var verkligen ett mirakel! — viskade mamman. — Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket det skulle ha kostat.
Tanya log. Hon visste exakt vad detta mirakel hade kostat… trettio rubel och trettio kopek… plus den lilla systerns tro.
