Sedan en tid tillbaka kan jag stolt säga att min dillodling är något att avundas.
Men innan jag nådde dit, funderade jag länge över varför mina plantor såg så klena ut, medan min grannes dill frodades som en grön djungel.
En dag, när jag återigen jämförde hennes dill med min egen, insåg jag att något saknades i mitt sätt att odla. Och även om jag trodde att jag gjorde allt rätt, visade sig lösningen vara oväntat enkel.
Allt förändrades i det ögonblick då hon äntligen avslöjade sitt lilla knep för att få så kraftig och tät dill.
Hemligheten låg i fröna. Det låter kanske enkelt, men rätt sort gör hela skillnaden.
Jag skriver detta nu, inför den nya odlingssäsongen, för att hjälpa andra undvika mitt första misstag – att börja med fel sorts frön.
För runt 25 år sedan fanns det inte mycket att välja på. Vi köpte det som fanns. Jag valde Gribovsky år efter år – en klassisk sort, men inte riktigt vad jag behövde.
Den är inte av busktypen. Den går snabbt i blom, bildar vackra blomställningar – perfekt för konservering, men inte för att få mycket bladgrönt.
Den självsår sig hos mig sedan femton år tillbaka och kräver inte mycket arbete. Men om du vill ha rejält med grön dill, behöver du andra sorter – sådana som beskrivs som ”buskig” på fröpåsen.
Numera finns det många att välja på, som Alligator, Kibray, Smaragdknippe, Kebab och fler därtill. Det gäller bara att läsa noggrant och hitta rätt ord i beskrivningen.
Nästa insikt gällde bevattningen. Jag trodde jag vattnade tillräckligt – men det gjorde jag inte alls.
Dill har grunda rötter, och utan konstant fukt söker sig växten neråt, vilket leder till starkare stjälkar, men mindre blad.
Det bästa är att vattna två gånger om dagen – morgon och kväll. Även på mulna dagar utan regn behöver jorden fukt.
Det krävs inte mycket – tio liter per kvadratmeter, två gånger om dagen. Om du bara hinner vattna en gång, gör det på kvällen och dubbla mängden.
Kvällsvattningen är särskilt viktig. Dill växer mest under natten, så den behöver rätt förutsättningar inför mörkrets timmar.
Var fjärde dag kan du blanda en matsked 10-procentig ammoniak i vattnet.
Det fungerar både som mild kvävegödsel och naturligt skydd mot ohyra. Några ytterligare gödningsmedel behövs inte – man vill ju inte få i sig onödiga ämnen med det gröna.
Det mest oväntade kom dock till sist. Jag brukade dra upp hela plantan med rötterna när den blivit stor nog. Men min granne hade en annan metod.
När dillen var omkring 10–15 centimeter hög tog hon fram sekatören och klippte den. Sedan vattnade hon med ammoniakvatten – och efter två veckor sköt nya gröna skott upp igen.
Hon upprepade detta flera gånger under sommaren. Resultatet? Alltid färsk, tät och väldoftande dill.
Jag förstod att det inte handlade om tur eller magi. Det är ett genomtänkt sätt att odla. Rätt sort, rätt vattning och regelbunden skörd – det är allt som krävs för att lyckas.
Och nu är det min dill som väcker beundran. För jag vet: det handlar inte om att ha gröna fingrar – det handlar om att veta vad man gör.
