Oleg kastade med all kraft den tunga matpåsen mot köksbordet. Papperspåsen höll inte och sprack längs sömmen. Äpplena flög över bänken och en vattenflaska var nära att landa på golvet. Ett äpple föll ändå och rullade under kylskåpet.
Ksenia rörde sig inte ens. Hon fortsatte att skiva köttet i tunna bitar. Något fräste i stekpannan, och lukten av vitlök och kryddor spred sig i köket. Utanför lägenheten på sextonde våningen ven vinden och snön yrde. Kylan försökte tränga in i det varma hemmet.
Mannen slängde sin snöblöta jacka rakt på fåtöljen. Den luktade genast fuktigt.
— Från och med idag har vi separata budgetar! — ropade Oleg och stödde händerna mot bordet. — Det är nog! Jag står inte ut längre.
Ksenia lade ner kniven, torkade händerna med en handduk och såg lugnt på honom.
— Varför den plötsliga nyheten? — frågade hon helt oberört.
— Jag är trött på att bära allt själv! — drog han fram ett skrynkligt kvitto ur fickan och viftade med det. — Jag har gått igenom utgifterna. Igen, dyra matvaror? Sparris på vintern? Varför? Jag sliter på jobbet medan du sitter vid datorn och slösar mina pengar!
— Oleg, vi kom överens. Jag köper maten, och du betalar medan jag avslutar projektet…
— Glöm det! — avbröt han. — Vi har inga barn, vi är vuxna. Nu får var och en ta ansvar för sig själv. Du köper bara mat till dig. Du tankar bilen själv. Vi delar på räkningarna. Jag tänker inte finansiera dina begär längre!
Ksenia tittade på honom. I hans blick fanns så mycket kontrollbehov att hon kände sig obekväm. Hon insåg att problemet inte var sparrisen. Han ville bara visa vem som bestämmer i huset.
— Okej, — svarade hon medan hon samlade ihop äpplena. — Som du vill. Men inga undantag. Separat betyder separat.
— Deal! — fnös Oleg. — Vi får se hur du klarar dig på dina extrainkomster.
Onsdagens morgon var kall. Oleg gick som vanligt till badrummet och slog på vattnet. Istället för varmt kom knappt ljummet. Han muttrade missnöjt, sköljde av sig snabbt och gick ut i hallen. Så fort han satte foten på kaklet frös han. Golvet var iskallt.
Ksenia satt vid bordet i en stor tröja. Skärmen framför henne lyste, och bredvid stod en kopp kaffe med ånga som steg upp.
— Varför är golvet kallt? Och vattnet knappt varmt! — utbrast Oleg när han tittade in i kylskåpet. Kylan spred sig därifrån.
— Jag har stängt av värmen på din del av lägenheten, — svarade Ksenia utan att ta blicken från arbetet. — Och varmvattenberedaren är på sparläge. Du klagade ju på räkningarna igår. En persons effekt räcker gott. Jag har redan betalat min del.
Oleg stannade upp. På övre hyllan stod burkar med kött och grönsaker. På hans hylla låg ett paket korv och en bit smör.
— Mycket roligt, Ksyusha, — muttrade han. — Ge mig bilnycklarna. Min är på verkstad, och jag måste åka långt.
Ksenia tog en klunk kaffe och såg på honom.
— Nej.
— Vad menar du med nej? Det stormar! Ska jag skaka mig fram med spårvagnen?
— Bilen är min. Jag betalar bensin, försäkring, tvätt. Vi har separata budgetar, så resor är nu för din räkning. Spårvagnen stannar två kvarter bort, du hinner.
Oleg rodnade av ilska. Han grep sin portfölj och rusade ut ur huset, med en smällande dörr bakom sig.
Vägen till kontoret blev ett riktigt prov. Spårvagnen var full, någon trampade hårt på hans fot, och den kalla vinden utanför trängde in i märgen. Under lunchen beställde kollegorna matleverans, medan han tuggade på billig korv och räknade hur mycket pengar som återstod till nästa lön.
På kvällen väntade en pärm med papper hemma.
— Här är månadens räkning, — Ksenia sköt fram bladen. — Din halva.
Oleg tittade på listan och höll på att sätta i halsen.
— Hur mycket?! Varifrån kommer de här siffrorna?
— Vi bor i ett bra hus, Oleg, — förklarade hon. — Säkerhet, parkering, concierge, städning. Jag delade allt rättvist.
— Min lön är inte oändlig! Om jag betalar detta har jag inget kvar att leva på!
— Du ville själv ha självständighet. Förresten, städningen av din del av rummen har jag avbokat. Trasa och hink finns i förrådet. På helgen tar du hand om det.
— Sluta vara dum! — skrek han och kramade pappret. — Jag ville bara att du inte slösade!
— Jag vet exakt vad komfort kostar, — Ksenias röst blev hård. — Du verkar ha glömt det helt.
Till fredagen hade situationen nått kokpunkten. Oleg sov på gästsängen, åt vad som helst och åkte i överfulla bussar. Han var säker på att Ksenia skulle tröttna, komma och försonas, och allt skulle bli som förr.
På kvällen när han närmade sig dörren och höll sitt kort mot låset pep det och ett rött ljus tändes: åtkomsten var stängd.
— God kväll, Oleg Nikolaevich, — hörde han conciergeens röst. — Kortet är blockerat. Fastighetsbolaget har stängt åtkomst för alla med mer än två månaders obetalda avgifter.
— Vilka avgifter? Jag har bott här i tre år!
— Reglerna är så. Ring din fru, låt henne ta ut dig som gäst.
Oleg blev mycket obekväm. Han fick stå i kylan och ringa sin fru. När han kom in i lägenheten skakade han av ilska. Han marscherade in i rummet, redo att säga allt han tänkte.
Ksenia satt på soffan. Hon hade ett videosamtal med en man i kostym.
— Ja, Mikhail Sergeevich, budgeten är godkänd, — sa hon med en självsäker ton som Oleg aldrig hört tidigare. — Pengarna är redan på företagets konto. Börja inköpen. Jag skickar scheman imorgon.
Hon stängde laptopen och såg på sin man.
— Vad var det där? — raspigt frågade Oleg. — Vilket projekt? Vilket företag?
— Mitt företag, — svarade hon enkelt. — Jag har ett logistikföretag. Fler än sextio anställda. Jag arbetar hemifrån, det är bekvämare för mig.
Oleg stod som förstenad. Allt snurrade i hans huvud.
— Och… hur mycket tjänar du?
— Tillräckligt för att inte oroa mig över sparris. Min inkomst är tiotals gånger din.
Han satte sig ner. Alla hans föreläsningar, råd om att skaffa ett “riktigt” jobb och anmärkningar om slöseri dök upp framför ögonen. Nu kände han sig väldigt dum.
— Varför var du tyst?
— Frågade du mig? — suckade Ksenia. — Du tyckte om att känna dig som huvudet. Du ville känna makt. Du betalade för brödet och trodde att jag nu skulle lyda dig. Jag bråkade inte, tills du bestämde dig för att läxa upp mig med pengar.
— Ksyusha… — han gick närmare. — Jag tappade humöret. Problem på jobbet, jag mådde dåligt, och därför exploderade jag. Låt oss glömma budgeten. Vi är ju familj.
— Nej, — skakade hon på huvudet. — Den kvällen såg jag ditt ansikte. Du letade inte efter en partner. Du ville se om jag skulle tigga pengar från dig.
Oleg svalde tungt.
— Och nu då? Skilsmässa? Hur delar vi lägenheten? Jag gjorde ju renoveringen!
— Ingen, — Ksenia reste sig. — Lägenheten köpte jag själv innan vi träffades. Den är min. Du har bara folkbokföring här. Dina pengar är kvar hos dig, så det finns inget att dela.
Oleg stirrade på henne, visste inte vad han skulle göra. Allt var förstört.
— Du slänger ut mig? Nu? Men jag har ingenstans att gå! Jag har ingenstans att bo!
— Packa dina saker under helgen, — svarade hon och gick in på kontoret. — Och betala din del av el och vatten. Vi har ju separata budgetar.
Hon stängde dörren. Oleg blev ensam i den stora lägenheten. För bara tre dagar sedan trodde han att han var den som bestämde här. Nu hade han bokstavligen ingenstans att sova.
