Varje natt plågades jag av samma känsla — att någon befann sig i mitt hem.
Det hände inte plötsligt. Till en början var det bara ljud: svaga, nästan omöjliga att uppfatta. Golvet som knarrade, som om någon tog ett försiktigt steg.
En dov smäll — som om någon rörde vid en möbel. Ibland ett knappt hörbart prassel, som om någon öppnade en garderob eller rotade bland saker. Jag låg helt stilla i mörkret, så rädd att jag knappt vågade andas.
Jag hade känslan av att en främling rörde sig i min lägenhet. Inte på ett öppet sätt, utan med överdriven försiktighet. Som om denna “någon” kände huset väldigt väl och inte ville bli upptäckt.
Vanligtvis hörde jag steg mellan klockan två och fyra på natten, när kroppen är tung och sinnet dimmigt.
På morgnarna hände märkliga saker. Föremål var inte där jag hade lämnat dem: mobilen låg på sängen fast jag kvällen innan hade lagt den på bordet; kläder låg utspridda på stolen;
och vissa saker låg på golvet utan någon förklaring. Ibland var rummet stökigt, som om någon hade letat igenom skåpen. Jag skyllde det på trötthet och ouppmärksamhet.
Flera gånger vaknade jag på natten med känslan av att någon iakttog mig. Men jag öppnade inte ögonen — jag intalade mig själv att det bara var en dröm. Tills rädslan blev för verklig.
En morgon vaknade jag skakande och förstod att det inte kunde fortsätta så. Jag installerade en kamera i mitt sovrum och lät den filma hela natten.
När jag tittade på inspelningen den morgonen blev jag helt chockad. Först hände ingenting. Jag sov. Sedan… såg jag mig själv resa mig långsamt mitt i natten, sätta mig på sängkanten och sedan ställa mig upp.
Kameran hade fångat allt. Jag gick runt i rummet, öppnade garderoben, tog kläder och kastade dem på sängen och golvet. Jag tog upp mobilen, kontrollerade den och lade den någon annanstans. Jag stötte till en stol så att den föll. Sedan gick jag tillbaka till sängen, som om ingenting hade hänt.
Det fanns ingen annan i huset.
Förutom mig.
Jag mindes ingenting. Alla dessa nätter, all denna rädsla — det var jag. Min somnambulism. Mitt andra nattliga “jag”. Det mest skrämmande var inte att någon gick runt i mitt hem, utan att den där “någon” alltid hade varit jag — och att jag nu stod inför en lång väg av behandling.
