Graviditeten var bara fem–sex veckor, sa läkaren, släppte instrumenten i brickan och drog av sig gummihandskarna……….
— Ska du föda?
Vera förblev tyst.
Hon var fyrtiotvå år gammal, och det här skulle bli hennes fjärde barn, ett som hon verkligen inte behövde. Pengarna var knapphändiga, de klarade sig från lön till lön.
De äldre barnen gick fortfarande i skolan, och den yngsta skulle just börja. Det behövdes både klänning och blus, samt en ny ryggsäck, för att inte tala om böcker och skrivhäften… och så kom den här “presenten”!
“Jag får rådfråga min man,” bestämde hon, “vad han säger.”
— Jag var hos läkaren, — berättade Vera vid middagen.
— Ja, du är gravid. Sex veckor.
Hennes man slutade tugga och lade ifrån sig gaffeln.
— Vad ska vi göra? Låt oss föda. Det blir bra: två pojkar och två flickor. Komplett uppsättning.
— Uppsättning! Och vad ska vi leva på?
Vera berättade om de äldre barnen och den yngsta, som behövde så mycket, och ju mer hon pratade, desto mer insåg hon att att skaffa barn i den här situationen, vid den här åldern, var ren galenskap.
— Jag ska göra tester för abort.
När alla tester var gjorda kände sig Vera nedslagen.
Hon tyckte synd om den lilla människan som växte i hennes mage. Troligtvis var det en flicka… ljus, söt, livlig.
För att komma till mödravården tog Vera spårvagnen genom trängseln. Hon steg inte av vid hållplatsen utan föll ut. Och då föll en rem från hennes axel, och först förstod hon inte var den kom ifrån.
Sedan skrek hon: remmen hörde till väskan. Tjuvarna hade bara klippt av den och stulit väskan, tillsammans med alla pengar och testresultat. Vera hade inget annat val än att gå hem. Vissa tester fick hon göra om, andra lyckades hon återställa.
Andra gången, när hon steg av bussen, föll Vera och skadade sitt ben.
— Om jag går tredje gången, riskerar jag att bryta nacken, — tänkte hon med en vidskeplig rädsla. Sedan bestämde hon sig: barnet ska födas. Och hon lugnade sig.
Graviditeten gick bra, och Vera visste redan att hon väntade en flicka. Men under den andra ultraljudsundersökningen kom en chock: läkaren misstänkte att fostret hade Downs syndrom.
— Ni behöver göra fostervattensprov — amniocentes, — sa läkaren medan hon fyllde i remissen.
— Jag måste varna: proceduren är riskfylld för fostret och kan orsaka missfall eller infektion.
Vera tänkte efter och gick med på testet.
På den utsatta dagen åkte hon med sin man till mödravården. Mannen stannade i korridoren, medan Vera, med svaga ben, gick in i rummet. Läkaren började lyssna på fostrets hjärtslag, och det slog alldeles för snabbt.
— Vi får vänta, — bestämde läkaren.
— Nu ska vi ge magnesium.
Magnesium gavs, och Vera skickades ut i korridoren för att lugna sig.
Efter en stund kallades Vera tillbaka. Fostrets hjärta hade lugnat sig, men nu låg barnet med ryggen mot läkaren. I det fallet kan testet inte tas.
— Vi får vänta, — sa läkaren igen, — kanske vänder det sig.
Tredje gången gick allt bra: fostret vände sig rätt, hjärtslagen normaliserades. Vera fick magen behandlad.
Det blev varmt, och fönstret stod på vid gavel för lite luft. Sjuksköterskan tog brickan med instrument, och just då flög en duva in genom fönstret.
Den skrämda fågeln flög omkring i rummet och stötte mot folk. Sjuksköterskan tappade brickan i skräck, och instrumenten föll på golvet. Vera skickades åter ut i korridoren för att vänta medan personalen fick ut duvan och förbereda nya sterila instrument.
— Vad är det för oljud? — undrade mannen oroligt.
— En duva flög in och ställde till kaos.
— Vera, det här är inget slumpmässigt.
Vi går hem.
Och de gick hem. När tiden var inne födde Vera en flicka. Nu är hon tio år. Ljus, söt, livlig…
